Erika, Noa & Scout

13 maj 2011 20:55

Jag tror du är inne på rätt spår när du skriver att det är viktigt att du inte ska "gå ner dig". Det syntes så tydligt när vi tränade på ström, när du medvetet jobbade med att ändra din attityd blev det en enorm skillnad!

Karin Fischer Kristiansson

13 maj 2011 21:02

Du har så rätt igen! Tack, Erika!!!!

Madeleine

13 maj 2011 21:46

Jag är med på resonemanget, tänker liknande men utan det avancerade tävlingsperspektivet. Fast man behöver ju jobba på det hela tiden ändå, för att behålla en fungerande vardag. Är innerst inne ganska rädd för att det ska bli stora generaliseringar som sen leder till en ohållbar situation... För oss är det så att Nell är mindre berörd inne än ute. För en utomstående kan hon faktiskt se förhållandevis oberörd ut i vissa (skott)lägen, men hon är helt urloggad. Tar inget godis, svarar inte på lek osv. Och det är ju svårt att styra ljudnivån när det åskar eller när någon annan skjuter eller smäller av raketer. Prövar mig fram och har varit noga med att lämna svåra situationer väldigt lugnt och långsamt. Tänker att en fysisk flyktreaktion (om än hållen i koppel) förstärker rädslan. Har oftast inte låtit henne gömma sig där hon vill gömma sig här hemma, utifrån tanken att det också är en flyktreaktion. Har haft henne i koppel då och så fort jag fått kontakt igen har vi lekt och letat godis. Om detta är en vettig väg - ingen aning. Än så länge känns det så.
En gång när vi vallade började någon skjuta lerduvor väldigt nära hagen. Massor av skott i snabb följd. Vallningen blev ju rätt kass, men hon fortsatte faktiskt jobba. Det tror jag bara skulle kunna hända i just vallningen med Nell. Kan inte komma på nånting annat som skulle kunna "hålla kvar" henne i en så svår situation. Så mer tillgång till får kan nog vara nåt...
Det blev långt. Men det här är nåt som alltid finns med i vardagen och nåt jag funderar rätt mycket på. Ska bli spännande att följa Qluras och ditt jobb i detta! F-n vad bra att du bloggar!

Karin Fischer Kristiansson

15 maj 2011 15:36

KUL med så mycket funderingar.... Jag är också livrädd för generalliseringseffekten, det kan ju ta vägen var som helst..... Jag försöker också att ta Qlura ur situationer där hon går och gömmer sig, ligger i ett hörn och trycker mm, upplever att det gör skillnad, men om det faktiskt är så, det får tiden utvisa.
Jag tänker att om man ska träna på ljud, så behöver man ha koll på när de löser ut för att kunna vara beredd med den förstärkare man har valt och för att dessutom kunna styra styrkan (avståndet), genom att t.ex skytten flyttar längre och längre bort, så att passet med ljudträning slutar "milt". Jag tror också att man behöver avsätta x antal dagar/veckor där man tränar på det intensivt, för att därefter köra booster tillfällen. Förhoppningsvis kan då hunden lära sig generallisera till situationer där vi inte har koll, dvs förknippa tidigare obehagliga ljud med kamp, lek med boll eller mat... Det svåraste tycker jag är att jag också blir skott/ljudkänslig ;) och vad det gör med min hund, hur förstärkande är det??? Vad tänker du, Madeleine?

Madeleine

15 maj 2011 17:12

Jaa... vad tänker jag? Det är omöjligt att själv vara obekymrad för skott/ljud när man har en hund som reagerar med rädsla och när man faktiskt är bekymrad för det (och vad det kan leda till). Jag låter mig själv vara ljudkänslig och bekymrad bäst jag vill, men jag håller mig så gott jag kan till mina grundprinciper när det uppstår situationer. (Lugn, lite långsam, inte ömka, inte låta henne välja flykt osv.) Det är för svårt att låtsas att jag inte känner eller tänker på att det är jobbigt. Däremot är jag ju inte rädd för själva ljuden, om det nu gör nån skillnad på nåt subtilt sätt.

Har aldrig tränat på skott planerat, har inte läst om hur sådant går till heller. Menar du att man jobbar med t ex en skytt längre och längre bort? För i annan träning vid rädslor har jag alltid börjat med stressfaktorn ganska långt bort, men så nära hunden klarar med kontakt och samarbete i behåll, och sedan närmat mig. Gör man på ett annat sätt här menar du? Vad är grundprincipen? Ju mer vi leker desto mindre ljud blir det? Men det måste ju ändå börja på en nivå som kanske påverkar, men inte ger värsta stresspåslaget? Eller?

Karin Fischer Kristiansson

15 maj 2011 18:26

Ja, så tänker jag. Att börja på en nivå som som hunden fixar, fixar att tycka om sin belöning, därefter "fejdar" ljudet ut efter hand. Inför skott-träning så har jag börjat med ljud som ligger i samma "område", men som inte är riktigt lika höga och skarpa, för att sedan gå över på skott.
Men du, vad svårt jag tycker det är att beskriva detta i skrift...... det är kanon att du frågar när jag är otydlig!