Målet idag är att ta oss ner till Windhoek och lämna tillbaka bilen. Först åkte vi till en krokodilfarm.

De hade 42 avelsdjur, varav 4 var hanar, den största ca 60 år och vägde 1 ton, en hona var 110 år och lade fortfarande ägg… Jonny gick förbi en krokodil som låg och vilade sig, när den såg honom – högg den mot honom, de gör det med ett tryck på 1000kr, det small bra. Vi fick klappa krokodiler som var 10 månader gamla, först när de är 3 år börjar de användas för kött, bälten, väskor mm. De växer jätte långsamt. Farmen hade ca 4000 st krokodiler totalt.

Sedan åkte vi till ställe som räddar cheetas (geparder), Cheeta Conservation Found. Vi hade nog lite för stora förväntningar på det stället, så vi blev lite besvikna. Men vi fick se 4 honor, 2 väldigt nära och 4 hanar, alla väldigt nära. Utställningen de hade satt upp runt geparden var riktigt bra!

Kolla skuggan - nästan ingen alls!!!

Windhoek nästa! Checkar in på vårt lilla pensionat och åker för att lämna tillbaka bilen. Vi är där ca kl 17.15 och uthyrningsfirman stängde kl 17…. Men tack och lov var det folk kvar så det var inga problem. Vi har kört totalt ca 370 mil, inklusive ca 40 i Angola. Men såå mycket vi sett och såå mycket vi upplevt, det har varit värt varenda mil!!!

En liten sväng på stan och sedan tillbaka till hotellet – OCH VI HAR KONTAKT MED VÄRLDEN!!!                  

Den 6 november

Hej då Angola!!

Vi åker ner till gränsen, Vivi hjälper oss över, det går väldigt smidigt och vi får vår hyrbil, samma Hyundai som vi hade tidigare, fast vi egentligen skulle ha en Toyota Corolla, men vi klagade inte….. Det visade sig att den inte var fulltankad som den egentligen ska vara, och det tankställe vi hade sett ut på kartan, det fanns inte längre….. Det är GLEST mellan tankställena här i Namibia!! Vi hade inte klarat oss till nästa ställe, så vi fick åka en LITEN omväg, på ca 7 mil totalt, om nationalparken Etosha och tanka där….. Vidare mot Waterberg, strax utanför Otjivarongo så blir Jonny stannad av polisen – han har kört för fort. 129 km /timmen, 9 km för fort…. 1000 N$. Polisen var trevlig och snäll, Jonny slapp böter…. Utan att muta.. Väl framme vid Waterberg Plateu Park möter oss ett gäng babianer och 3 kudus utanför huset. Inne i huset ligger det en uppmaning om att inte ha fönster och dörrar öppna, samt att hålla koll på grejorna för babianerna är kleptomaner..

Ett snabbt dopp i poolen, middag, en film på datorn (Kvarteret skatan reser till Laholm)och sängen. Denna dagen körde vi 63 mil, det går såå smidigt, vägarna är spikraka och det är ingen trafik alls. Detta land är så vackert!!! Har sagt det förut, men det tål att sägas igen!!!

Den 7 november

Lång och god frukost, poolhäng hela förmiddagen. Tyskarna som låg bredvid oss hade inte så bra koll på sina saker, så en av babianerna tog deras apelsinjos och drack upp den J. Lunch och sedan ut på en 4 timmars safari, här finns nämligen djurarter som inte finns någon annan stans i Namibia.

Vi såg roan och sable som är 2 ovanliga antilop arter och vi såg BUFFEL och vit noshörning!!!!! Samt en hel del andra arter som vi sett tidigare. Buffeln här i Waterberg är helt fri från sjukdomar som de tydligen ofta lider av, TBC och mul- och klövsjuka. Vi såg den vid 2 olika vattenhål och de är väldigt vaksamma och aggressiva -  skulle inte vilja möta någon öga mot öga….

• The big five: elefant, noshörning, leopard, lejon och buffel
• Etosha big five: elefant, noshörning, leopard, lejon och fläckig hyena
• Kristiansssons big five: elefant, noshörning, lejon, buffel och gepard

Den 5 november

Karin och Jonny åkte med Anna till sjukhuset för ett studiebesök på HIV-avdelningen. När Anna började jobba med ADPP´s HIV-projekt så var 11% smittade, idag är det 4%. Att jämföra med områden i Sydafrika och Botzvana där över 30% är smittade. All HIV kontroll och behandling är gratis i Angola liksom all annan sjukvård. Ett mycket intressant besök!!

Därefter åkte vi åter ut till Cipriano som lever traditionellt i ”hyddor”. De dagar då hans motorcykel är sönder går han till jobbet inne i Ondjiva, han börjar gå kl 4 och det tar 4 timmar.. Det var ett riktigt spännande besök!! Hans fru möter oss i sin traditionella dräkt, de visar olika köksredskap som de använder, Cipriano visar sina jaktredskap, spjut, klubba,pil och båge (han berättar att man ALLTID har ett vapen på sig när man är ute och går), vi blir bjudna på någon alkoholhaltig dryck utvunnen ur någon palm – även barnen smakade….. Jonny visade en av damerna hur man snusar, nu snusar han ju inte längre men använder något te-liknande substitut - det var roligt!! Frun tog emot de små presenterna vi hade, några vykort med typiska svenska bilder och ett änglaspel med älgar, hon tackade med ett ”inidanrop” – hon verkade bli jätte glad!

Sedan fick vi också en present – en TUPP!!! Det var bara att tacka och ta emot, men hur skulle vi transportera den…….??? Paulo, chauffören han visste, man knödde in den under sätet på bilen – och där stannade den hela tiden. Nu var vi tuppägare – en kort stund - Paulo fick tuppen av oss till sin höna därhemma.

Sedan åkte vi till Annas sons skola för ett kort besök. Det blev en väldig uppståndelse när vi kom.. De hade många frågor till oss, de dansade för oss, sjöng deras nationalsång och gav oss fina armband. Skillnaden blev VÄLDIGT tydlig – att vi svenskar är såå stela och de så glada och spontana – efter de hade dansat loss fullständigt en stund, ber de oss att dansa……. Det blev ingen dans. Efter de hade sjungit nationalsången ber de oss att sjunga vår, det tog en stund innan vi bestämde att vi skulle sjunga och ytterligare en stund att bestämma vem som skulle ta ton/börja…. Vi lämnade över en pärm som innehöll en massa om Sverige, som vi hade förberett. Den lade rektorn beslag på, han sa att den skulle förvaras på hans kontor……

Det är konstigt hur fort man vänjer sig, det som vi upplevde som lite läskigt när vi var nya i Angola är nu ganska normalt, men riktigt allt vänjer man sig inte riktigt vid, tack och lov. Monia sat: Jag kommer aldrig vänja mig vid att barn går och letar mat bland soporna.

Giraffer i Etosha  

Gepard 3 m från  bilen

Typisk Angoliansk mat

Marknaden i Ondjiva där man handlar drive-in om man har bil

Trotjänaren!! 

En skola ute på landet för de minsta barnen

Frukost vid Kunenefloden

3 november

Långfrukost innan vi åkte till 2 olika utsiktsplatser. Angola är ett väldigt vackert land!!

Lunch hos släktingar. Självklart var det foundie (uttalas funch) någon slags svåräten majsgröt, den bjuds på till i princip alla måltider, men tack och lov även ris och pommes till kycklingen och bönorna. De ställde en hel del frågor om Sverige och vi pratade om hus och huslån – vi har det allt väldigt bra i Sverige.

Sedan bar det av tillbaka till Ondjiva. Jonny körde första sträckan på asfalt, sedan tog Vivi över och körde på den s.k vägen, han körde som värsta rallyföraren Loeb, eller…… Vivi hade slagit honom med hästlängder. Någon gång under resan säger Julia: ”Jag vet många som skulle behöva åka hit och se hur de lever här”  Vi stöp i säng kl 23.

4 november

En slappardag – det kunde vi behöva! Vi kikade lite till på omgivningarna runt Ondjiva, bl.a på ett vattenhål som användes till precis ALLT. Vi var och tittade på tomten som Anna och Vivi ska bygga hus på så småningom, jätte stor med ett JÄTTE träd. I plåtskjulet bor det en familj som får "låna" platsen samtidigt som de passar tomten lite. I bakgrunden ser man en familj som lever traditionellt i "hyddor", 100 meter här ifrån har de byggt ett toppmodernt lyxhotell - otroliga kontraster

Vi var bjudna på lunch hos Vivis mamma, ungefär samma mat som igår. Flickorna fick håret flätat på afrikanskt vis.

Ett av barnen, Nadja, följde med oss hem och Monia och hon spelade yatzy, kort och hoppade hage. Jonny och Vivi åkte för att beställa hem vatten. När man beställt vatten i en tank så måste man hitta någon som kan transportera hem det vatten man beställt. Den som de brukar använda sov lunch, men efter en stunds letande hittade de någon som kunde åta sig uppdraget.

Senare var det dags att ta in vatten innan det blev mörkt – vi hade ingen ström nu heller. Glada i hågen tog vi hinkar och baljor och gick bort till tanken, vi slängde i hinken, men den sjönk ju inte utan flöt retfullt på ytan – tack och lov var ju liten Nadja, 9 år, med och kunde visa hur man ska göra, det krävde lite teknik. Hon slängde i hinken som rymde 7-8 liter vatten och hissade upp den utan problem.

Liten anekdot från det omvända när David, Annas son, var i Sverige när han var liten så frågade han Anna vid något tillfälle: ”Mamma, var är alla hålen i gatan?”  En annan gång sa Anna att om du inte har säkerhetsbälte på dig så tar polisen dig, då svarade David ”Ingen fara mamma, jag har lite pengar i fickan”